Monthly Archives: February 2007

Snö och helvete…

Man märker att moder jord inte mår så bra. Vintern kom hela två månader försent. Lite läskigt när planeten är helt kocko. Början på mars och det snöar som bara den, för 10 år sen var det nu man började se vårens tecken. Snön som hade legat tjockt på marken började smälta, solen började sakta men säkert värma upp vår jord halva. Men tittar du ut idag så känns våren väldigt långt bort.

Ibland undrar jag om vi lever på en tickande bomb, ett lånat liv och att snart är tiden ute. Vad är det som väntar egentligen, vad är det vi lämnar till våra barn? Vi har nog avancerat fortare än vad vår planer klarar av och det har gått för fort. Synd att man inte kontrollerar allting innan man går vidare till nästa nya grej. Läskigt som bara den. I de länder där det var kallt innan så blir det ännu kallare och där det var varmt ja där halveras populationen varje torka då den är värre och längre än den tidigare. Som om inte det  är nog med att vi förstör vår planet, självkart inte, måste vi börja ta död på varandra också, folk går in i väggen, det kommer nya sjukdomar som sprider sig som en löpeld bland våra djur. Snart har vi ett klimat som inte går att leva i, mat som inte går att äta och grannar som vi inte tål….. När man tänker så, är det enkelt att förstå att många går in i väggen och känner att livet inte är värt att leva. Man får hela tiden leta efter något positivt och meningsfullt, detta kan helt enkelt inte vara den framtid vi har framför oss. Det måste finnas något vi kan göra frågan är om vi vill ha ändring eller om vi skiter i det och hoppas på det bästa….Vad tror du?

Heliga tisdag


Klockan är snart åtta. Nu måste jag lämna fakturorna ifred och åka hem. Det har blivit en regel hemma hos mig. J måste lämna lägenheten innan kl 20.00 för då börjar mina serier. Det är Gilmore girls, Greys Anatomy, Uggly Betty och Desperate Housewives… Vad är det med dessa serier som gör en helt beroende. Jag missar väldigt sällan ett avsnitt och man lever sig in i deras liv och skaffar favorit karaktärer. Helt sjukt egentligen när man tänker på det lite närmare men men varför ta livet på allt för stort allvar. Klockan tickar fram med jackan och busskortet i högsta hugg. Serierna väntar minsan inte på mig hela kvällen.

 

 

En hyllning till min mamma

Det är helt enkelt så att hon är bäst. Hon kämpar och kämpar och livet är inte alltid rättvis mot henne men hon ger aldrig upp och lyckas utstrålar sååå mycket glädje. Jag önskar att jag träffade henne lite oftare än vad jag gör men som vi alla är så bokar man upp sig med en massa saker som inte är så viktigt och en dag så vaknar man upp och inser att man är 50+ och att ens mor har hunnit bli en väldigt gammal dam…..

 
Vi tar våra mödrar för givet, ungefär som att vi utgår ifrån att de alltid kommer att finnas där för oss… Helt fel, min mamma ringde mig idag och hon var inte så glad, jag skulle vilja slå ner alla som står i vägen för henne nu när hon äntligen får lite medvind, men världen är orättvis. Det enda jag egentligen kan göra är att vara där för henne, ge henne styrka och få henne att känna att hos familjen är tryggheten stark och då spelar det ingen roll om omvärlden suger något hårt.
 
Samtidigt så kan jag inte låta bli att förundras över hur vi behandlar vår omgivning, att folk kan bara bestämma sig för att de inte gillar dig och att vi är så svaga, istället för att gå vår egen väg så faller vi för grupptrycket, och detta oavsett hur gamla vi blir. Min mor har lärt mig en sak “lyssna på den inre rösten så väljer du rätt väg, var ärlig och var trogen så löser sig allting. Om det görs onda handlingar mot dig, hämnas aldrig för att folk får förr eller senare vad de förtjänar och det är det viktigaste. Det är slöseri med tid att gå omkring och vara bitter”… Så det försöker jag ta med mig varje dag så jag kan vara glad och leva ett liv som är positivt.
 
Men jag måste hylla mig mamma, för hennes grace, hennes styrka, hennes vackra själ och självförtroende. Om jag kan vara hälten så bra som hon är så är jag lycklig. Hon ställer alltid upp för den svaga, hon ger fasten hon inte har så mycket själv, hon säger som hon tycker istället för att visa en fasad. Min mor är fantastisk och jag är glad att just hon födde mig. Jag ska se till att åka till mamma nästa helg och ge henne en helg hon sent kommer att glömma.
Till alla därute, var rädd om era mammor, visa dom att ni uppskattar dom även om de kan bli lite tjatiga ibland. Glöm aldrig bort att de alltid har ert bästa i åtanke och se till att ha deras bästa i åtanke när ni handlar. Livet är skört och väldigt kort, lös problemen nu, lägg den tid man får med varandra till att lära av varandra och skapa glada minnen. Jag har aldrig bråkat med min mor, inte ens i tonåren. Finns ingen anledning till maktkamp när man är mor och dotter.
En stor blombukett ska hon få idag för att jag älskar henne.

Har jag missat något?

Nu tror jag snart att jag kanske börjar bli lite tokig men jag måste ändå kolla här. På senaste tiden har det hänt någt med männen på Stockholms gator. Detta kan vara något som även har hänt på andra ställen runt om i landet men eftersom jag har varit i Stockholm så håller jag mig till vad som händer med våra män här… Nu undrar du vad detta är för något. Jag måste fråga innan jag blir tokig. Alla killar i Stockholm har en viss stil på sina halsdukar. Dels så är det samma knut men det är ju standarnd. Men det här nya modet med en randig halsduk och det är något med ränderna som får mig att tro att det är samma märke på alla dessa halsdukar som har bombarderat hela stan. Det ser ut som en armé, svart rock och så denna stil på halsduken. Den är randig och färgerga går antingen i grönt och brunt eller brunt och blått. Ränderna har olika storlekar. Nu måste jag veta var kommer denna halsduk ifrån innan jag börjar få mardrömmar.

Man märker också att det finns ett tydligt behov på mer inslag av färg i utbudet av mäns kläder för när denna stora modefluga (som jag har missat helt) så hoppar alla på. Det värsta är att det är så tydligt att det märks på en gång…. Ok den som vet får gärna tala om vad det är för halsduk som hänger runt allas hals.

Ush för nyheter….

Ja nu har jag bestämt mig att ta tag i mitt liv och börjar dagen mer positiv. Jag älskar måndagar, för mig står de för en ny vecka med en massa möjligheter. Fantastiska saker kan hända. Vad som stör mig dock är att jag och min fästman har olika rutiner på morgonen. Jag sätter hellre på musik på morgonen och tar saker i min egen takt för att sedan gå till jobbet. Han däremot som är uppvuxen med public service tittar på nyheterna typ jämt och läser tidningen. Ibland känns han väldigt många år äldre än mig fasten det bara är 7 års skillnad.

Men vad är det som visas på nyheterna idag, i korta drag så är det trauma, kaos, misär, trafiken, sport och väder. Är detta något som man kan vara utan på morgonen. Jag vill inte börja min dag med kaos, svält, misär och allt skit som händer ut i världen. Jag menar inte att man ska blunda för det men jag vägrar börja min dag med att höra om hur hemska människor är mot varandra, hur planeten vi lever på är på väg att utplånas, hur sjuka våra djur är så snart kan man varken äta kött, fisk eller fågel. Om inte det vore nog så besprutar vi våra grönsaker så mycket att vi riskerar att dö av det. Har ni någonsin tittat på folket runt er när ni är på väg till jobbet. Alla ser ut som att de bär på något tungt, som att de väntar att något hemskt ska hända och om någon stackare mot formodan skulle le på bussen/vagnen/tunnelbanan så får de blickar som inte alls uppskattar denna glädje så här tidigt på morgonen. Varför så dystra miner, jo nyheter. Hur kul är det att veta att under natten när då sov så sprängdes en buss på x antal barn, någon har begått självmord, forskarna har hittat något som tar kål på oss lite fortare en ny sjukdom har upptäckts och om inte det vore nog. Tittar du på sporten så är det supportrar som hotar och det är kaos där med. Sen tänker man på vädret jag men då kommer nästa grej, varning för kaos, stormar och orkaner.

Nej nu får det helt enkelt vara nog. Jag tänker återta kontrollen och har nu ändrat min morgon rutin. Inga nyheter på morgon när jag vaknar, inga tidningar på vägen till jobbet. Jag tänker läsa nyheterna först vid lunch, det är ändå upprepning av det man inte har sett på morgonen. Nu lyssnar jag på min favorit musik på vägen till jobbet och kommer in glad och lycklig. Vid lunch så har man liksom kommit ikapp och det negativa kan inte längre prägla hela min dag.

Nu ska jag fortsätta jobba

Att vara snygg.

Jag såg en intervju tidigare idag med Carolina Gynning och det faktum att hon har tagit ut sina inplantat för att hon insåg att hon inte längre ville bli betraktad för sina tuttar utan för den hon är innan. Problemet är att för henne är nog skadan redan gjord hon har fått en stämpel och den blir nog svår att skaka av.

Nu åter till det jag tänkte skriva om egentligen. Jag har haft turen att födas med ett fördelaktigt utseende (tycker jag själv). Nu kommer folk säga att man inte är ödmjuk men jag är bara ärlig. Det värsta jag vet är folk som inte står för att de är nöjda med sitt utseende. Många tjejer letar efter skönhet, de opererar sig och gör allt för att likna ett ideal. Här är min sida av detta.

Redan som liten var jag ett “vackert” barn, till min nackdel hade jag ett rätt vuxet ansikte och tyvärr så var det några vuxna i min omgivning som lyckades glömma bort att man faktist var barn. När jag tänker tillbaka så är det ett under att jag inte har råkat mer illa ut än vad jag har. Det är läskigt när man tänker på det, äldre män på cyklar som har stannat och försökt få en att följa med dem, bilar som har stannat vid övergångsställen, bilar som har förföljt en, jag har blivit överfallen i hissen av en arbetare, snusk gubbar som har ringt och flåsat i luren. På den tiden så tog man det inte på allvar, däremot så  måste jag erkänna att jag är väldigt rädd av mig idag. Litar inte på män jag inte känner.

När jag gick i grundskolan så var min mamma väldigt beskyddande av mig, som tur är så vet hon inte om alla idioter som har försökt antasta hennes dotter. Jag var inte sådär jätte medveten om mitt utseende, men när jag började högskolan så insåg jag att var nog lite söt. Men gymnasiet kom som en chock jag träffade en kille rätt tidigt som jag sen var tillsammans med i 5 år men så många killar som var intresserad av mig på den tiden. Det var helt hysteriskt. Den här vetskapen gjorde mig lite besvärad. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Jag fick senare veta att de hade slagit vad om vem som skulle vara den första att ta min oskuld……  Jag är 29 år idag och jag kan ännu inte hantera när en kille säger att jag ser bra ut. För mig så tänker jag på allt annat negativt som kommer av att man har vad som anses vara en person med ett bra utseende eller så får jag ångest för det känns som att jag är skyldig killen något eller måste vara trevlig för att jag har fått en komplimang. Mitt nya försvar är att skämta bort alla komplimanger.

Jag var liten under hela min uppväxt fram tills jag började med min piller, ja då kom de omtalade 3 kilona som man lägger på sig. För mig så hamnade de på brösten, på en sommar gick jag från en A-cupa till en D… Förstå mina klasskamraters chock när jag kom efter sommaren.

I vuxen ålder har jag märkt att om man anses se bra så är man ett hot förr vissa tjejer, detta innebär att de antar saker om en utan att man har sagt ett ord. Oftast så får man en massa attityd. Naturligtvis så umgås man då hellre med killar, de är raka och det blir ingen konkurrens. Det värsta är när de får i sig lite alkohol och helt plötsligt är man lovligt byte. Som att “du är trevlig mot mig på jobbet så det du måste vara öppen för lite mer”. Äh jag skulle inte tro det. Det värsta är när folk tror att man har legat med chefen för att få den tjänsten man har. Så hela mitt liv så har jag fått jobba hårdare, plugga hårdare och slita för att visa att man är mer än bara ett utseende. Jag har aldrig strulat med en chef och kommer aldrig göra det. Kommentarer som fan vad smart du är… Jag menar vad trodde att jag var korkad eller. Varför utgår man ifrån att människor är obildade?

Idag är jag bekväm med mitt utseende, kommer aldrig använda det för att få ett jobb men är ändå glad för att jag ser ut som jag gör. Jag är väldigt fåfäng men jag låter aldrig min fåfänga påverka min omgivning negativt. Kan jag ge någon en komplimang så gör jag gärna det. När det kommer till killar så har det varit jobbigt om jag ska vara helt ärlig. Jag har aldrig varit den som gillar att ragga eller bli uppraggad. I mitt fall har det varit så att bra killar kommer inte fram till en utan bara fulla idioter som tittar på ens tuttar när de pratar med en.Alternativet till tuttsnackarna var killar som är elaka för att de utgår ifrån att man ska ha en attityd. Jag har hört folk säga att svarta tjejer är si eller så, eller killar som börjar en mening med “hej jag gillar svarta tjejer” eller ” jag har alltid fantiserat om att ligga med en svart tjej”, kul för dig med vad rör det mig i ryggen pucko. Man känner sig direkt som ett experiment. Jag är en människa punkt slut.

Alla är vi vackra, det finns de som är betydligt vackrare än mig och de som inte är det. Men smaken är som baken. Det viktigaste är att man ska vara nöjd med den kropp man har, det utseende gud gav dig. Om du tycker att du är vacker så utstrålar du en självsäkerhet och detta smittar av sig till din omgivning. Självkänslan är något som man måste finna inom sig inte inget man kan betala för hos en läkare. Mitt trick är att stå framför spegeln och tänka positivt. Jämför dig inte med någon annan för du kan inte vara någon annan än dig själv och vet du vad, det räcker gott och väl. Livet är hårt nog utan att vi ska klanka på oss själva. Jag har sett saker ett barn inte ska se, jag har varit med om så mycket saker så det räcker flera livstider, men jag är här, jag är frisk och jag kan än idag se det vackra med livet. Det skär sig i mitt hjärta när man läser om människor som mår så dåligt av sig själva pga ideal eller den miljö som de lever i. Du kan skylla på dina föräldrar om du får en dålig barndom men vuxenlivet är ditt eget ansvar och du står för din personliga lycka, ingen annan. Vill du vara lycklig så se till att bli det redan idag.

Nu ska jag krypa ner hos min prins och titta på tv och antingen gör du likadant med din prins eller så tänder du lite ljus, sätter på favorit låten och njuter av denna söndags kväll. Kram

Mobbing i skolan.

Jag undrar om jag ska skaffa barn när man ser vad som händer där ute. Minns min barndom med blandade känslor. Kommer ihåg när jag kom till skolan, jag kunde inge svenska men pratade perfekt engelska. Mina klasskamrater var inte snälla alla gånger och jag var väldigt känslig som barn. Ibland så sprang jag hem helt enkelt. Men på den tiden så hörde jag aldrig ord som “svartskalle eller neger”. Utan mina klasskamrater kallade mig Zigenare.. Förstod inte då vad det betydde men jag blev lika ledsen för det, sen fick man inte vara med på lekarna och då blev man ännu mer ledsen. Det var en tjej som var ledaren och att jag var frökens favorit gjorde inte saken bättre antar jag. En dag så hade min lärare fått nog av att jag och Carina bråkade, detta var i andra klass och jag hade lärt mig flytande svenska vid det här laget. Att vara enda svarta tjejen i området hjälpte inte en att smälta in direkt. Hursomhelst så kastades jag och Carina ut från klassrummet med lärarinnans direktiv om att vi inte fick komma in förrän vi var sams. För första gången stod jag ensam med henne, hon stirrade blint på mig. Jag minns detta tydligt, jag var fortfarande längst i klassen på den tiden. Efter några minuter där ensamma så säger hon, ska du börja grina nu eller. Jag satte händer i sidan och sen stirrade henne i ögonen, orden som kom ur min mun var: tigger du stryk eller? Från den dagen blev vi bästa vänner, jag gick från att vara utstött till att hänga med de “häftiga” barnen i klassen. Nu var man självklar i allting. Men jag har aldrig gillat det där med grupperingar utan har försökt hänga med alla i klassen även de som inte alltid anses vara snyggast och smartast. Min syster hade det klart mycket tuffare, hon blev mobbad under hela sin grundskola och mådde jätte dåligt, tyvärr så fick jag veta detta först för några år sen, hon är äldre än mig så jag vet inte om jag hade kunnat göra något vid den tiden men jag hade kanske kunnat ge stöd.

Det är nog det som är så läskigt med mobbing. Ännu värre att det även sker i vuxen ålder. Jag menar om man mobbas under skoltiden så tänker man att man ska slippa det när man blir äldre, sen kommer man till en arbetsplats med idioter. Min syster har barn som går i dagis idag och redan nu så utsätts hennes son för mobbing försök. Skillnaden är att hon har uppfostrad sina barn med bra grundvärderingar så redan vid 4 års ålder vet de att man inte säger att folk är dumma, fula, tjocka och allt annat man kan komma på så de berättar för mamma om vad som händer. Frågan är vad man gör sen, hur blir en 4 åring en mobbare? Vi skyller gärna på tv och media att det är de som formar vår syn på tillvaron och räcker inte det skyller vi på att skolorna och politikerna inte gör sitt. Men när ska de som föder barnen ta sitt ANSVAR. Ett barn präglas först och främst av sina föräldrar. Föräldrarna säger aldrig att jag har inte tagit mig tiden och lyssnat för man kommer hem från jobbet trött barnen får mat, tittar på bolibompa och sen ska de sova. Hinner man sitta ner och prata med varandra på riktigt alla gånger. Räcker tiden till? För om man inte uppfostrar barnen hemma så lämnar man dem till skolan, tv, media mm och då kan det gå riktigt illa. Min mamma hade två jobb, ett på dagen och ett på natten, det konstiga är att jag inte minns att mamma jobbade jämt. Men den tiden hon var hemma, hur trött hon än var så la hon den på att tala om för oss hur man beter sig, vad som är ok eller inte. Men även jag berättade inte för min mamma att barnen var elaka mot mig i skolan.

Hur löser man detta med mobbing. Med tanke på att mobilen har fört med sig mobbingen hem så är det dags för föräldrarna att återta ansvaret. Föräldrar med barn måste ta på sig ansvaret för sina barns handlingar på samma sätt som de föräldrar med barn som mobbas drabbas. Jag kan inte tänka mig hur det är att sitta hemma med ett barn med blåmärken efter skolan. Min lösning skulle vara att man göra läger, mobbing grundar sig i okunnskap och rädsla för det okända. På dessa läger tvingar man dessa barn med föräldrar att umgås. Göra saker ihop. Flyttar man på barn oavsett vilken sida av mobbingen de befinner sig på så har de knappt lärt sig att de har gjort fel utan man flyttar problemet. I slutändan så handlar det om barn som inte vet bättre.

Vad är din lösning på mobbing?

Bröllopet del 1

Jakten fortsätter. Kl 11 på Bröllopskällan träffades vi idag. Jag har provat såååå många klänningar det är inte klokt. Men jag har hittat en favorit, av risken att min blivande kan snubbla över min blogg så lägger jag upp en bild som bara hintar om min kreation samt några andra klänningar som jag har gått igenom idag. Jag kan nämligen inte riktigt bestämma mig över vilken klänning det ska bli så ni kan vara med och tycka till.

Måste nämna att jag har en vända till innan jag har bestämt mig

Klänning nr 1: Gillar passformen fram och den har ett fantastiskt släp

 

Klänning nr 2: need I say more???  Med denna blir man ihågkommen 😉

Klänning nr 3: Stilren och det är kul när det händer lite annat än bara vitt

 

Klänning nr 4: visar ju kurvor och man är ju närmare 30 nu så jag kanske ska klä lite vuxet ?

Klänning nr 5: tjejerna favorit men mamma tycker inte om den. Personligen tyckte jag att den skulle bli riktigt fin med några mindre justeringar.

Som ni ser det är inte så lätt och jag är låååångt ifrån färdig men det är en bit på väg i varje fall.

Är du adopterad???

Dagens fråga.. Måste erkänna att jag blir illa berörd av den frågan. Jag tillhör den invandrar skaran som pratar perfekt svenska. Fick en fyra i betyg i språket trots allt. Om du pratar med mig i telefon så skulle du vara hundra procent säker på att jag var svensk rakt igenom, att jag kallas för Maya gör inte saken lättare antar jag.

Men adoption tycker jag är privat. Människor som adopterar gör något otroligt fint. Att ta sig an ett barn som har haft oturen att födas på fel sida av ett samhälle är väldigt stort. Samtidigt så vet att jag dessa barn växer upp och kommer oftast till insikt att de ser inte ut som sina föräldrar och att deras första tid på jorden var på en helt annan plats än där de befinner sig just nu. Många har fötts i fattiga familjer som har lämnat bort dom, missbruk och annan missär. Inte något man direkt skyltar med och går omkring med stora plakat och vill tala om. Tyvärr så har vissa människor noll koll, de pratar med en i 5 minuter sen anser de att de har rätten att fråga om du är adopterad eller ej. Det är som att säga ” du verkar som någon som har fötts av en mor som inte kunde ta hand om dig”, eller ännu värre saker.

Jag har vänner som är adopterade som mår skit, trots att de har adopterats av bra familjer som har gett dem kärlek under hela deras barndom men det är något som saknas. Jag tycker egentligen att de ska göra lite som de gör i USA, Asiatiska familjer får adoptera asiatiska barn, afro amerikanska likaså. På det sättet tror jag att barnet kan växa upp utan att känna sig så olik sina föräldrar, det är inte lika uppenbart och jag tror också att den där känslan av att man saknar en bit av sig själv minskar då man liknar sin familj. Nu har jag haft turen att ha mina föräldrar, jag har däremot haft oturen att födas i ett land under krig. Är det inte det ena så är det det andra.

Så till alla er därute, nästa gång ni pratar med någon av utländsk påbro, det är bättre att fråga var personen kommer ifrån. Ställ ALDRIG frågan “är du adopterad? Det är personligt och väldigt privat. Inget som man berättar för någon man precis har träffat och det är  inte något som du har rätt att fråga heller för det angår inte dig helt enkelt.

Apropå detta med blogg?

Vissa skriver flera gånger om dagen andra någon gång ibland. Svårt det här. Jag sitter och jobbar om dagarna, kan säkerligen hitta en paus men flera inlägg om dagen känns ambitiöst eller??? Eller vänta detta är mitt andra inlägg idag, snacka om att sparka undan fötterna på sig själv.

Det rör sig tusen saker i mina tankar, jag håller i en fest för företaget nästa vecka, kan inte fokusera… Det enda jag tänker på är bröllopet, lokaler, klänningar, kostnad kostnad kostnad… En tanke nedan:

Kanske ska öppna fond, låt oss kalla den “det afrikanska bröllopet” så får folk lämna bidrag… Då blir det en trerätter för 1500 kr/kuvert. Helt makalöst dyrt. För 1500 kr kan jag garanterat laga mat till åtminstone 10 personer, it has been done. Jag lovar att de blir mätta och belåtna med vid och hela paketet. Men i Stockholm så fort man säger ordet bröllop, ja då ska det kosta och det ska strulas och allt ska bli såååå jobbigt och dyrt. Men man gifter sig bara “en gång” eller man hoppas det och då vill man ha ALLT. Det ska vara klänningen, blommorna osv… fram tills fakturan kommer i varje fall. Som tur är så bråkar vi sällan om pengar hemma, finns viktigare saker i livet. Det man tjänar har man rätt att spendera… Kom ihåg det. Åter till denna fond då om alla lägger en krona i min fond då skulle jag kunna ordna århundradet fest och fortfarande ha råd med en jorden runt resa med lyx boende i månad för smekmånaden.. Dessutom så skulle jag ha pengar kvar att spendera när jag kom hem. Vilken högvinst… Drömmar är ju fantastiska.

På lunchen gick jag in i en juvel affär och fick en ovanlig mottagning. Jag är inte den som tror det värsta om folk men när man jobbar på Östermalm så kan bemötandet skifta rätt ordentligt när en svart kvinna kliver in. Första butiken jag var i verkade expediten allmänt besvärad och otrevligt… Men idag gick till en anna. Hann knappt kliva in förrän den äldre dam kom fram till mig…. Med tanke på min senaste mottagning så var jag lite försiktig. Jag förklarade att jag var på jakt efter en ring i vit guld med diamanter för att gå ihop med min förlovningsring. Hon sa att hon hade den perfekta ringen för mig… Ok? Ja du hon sätter på mig denna fantastika kreation med en gigantisk diamant. Priset: 78 000 kr… Ser jag ut som en tjej med 78 000 kr att spendera på en ring, det är nästan budgeten för hela bröllopet…. Vad skulle min sambo säga om jag kom hem och begärde den ringen. Hon tyckte att jag gott kunde sätta mig och se hur den känndes. Så fortsatte hon med den ena dyra ringen efter den andra. Hon ville även att jag skulle komma tillbaka och prova flera gånger. Den ringen jag har valt är inte billigaste lagret men den är inte sådär extrem. Det är en kontant insans för en mindre lägenhet i en småstad. Det sätter man på fingret. Tankeställare där.

Nej nu ska jag tillbaka till inbjudningarna, 130 gäster och en vecka kvar och listan växer sen är det SATS och Combat.. Ut med aggressioner in med possitiv energi. Den du.