När döden hinner ikapp en….


Fredagen skulle vara den dagen min mor skulle träffa min blivande svärmor, och för att överraska mamma lite till så hade jag bokat bord på Chakula för jag hade upptäckt att de serverade direkt importerad öl från Ugande. Dagen gick inte som jag hade tänkt mig, min svåger mådde dåligt så vi avbokade familje träffen och flyttade fram den.

Så jag tänkte att jag o mamma skulle köra en hel kväll. Kl 20.00 var vi på Chakula. Satte oss till bords, pratade, skrattade och hade trevligt. Ölen kom in och mamma utbrister i en sådan glädje som bara hon kan när hon får mat hemifrån. Hon tar sin första klunk och då ringer telefonen. Ett sådant samtal som man aldrig kan riktigt förbereda sig på. Min morfar har dött. Min mor stelnar i ansiktet och jag förstår att något hemskt har hänt men inte riktigt vidden av det hemska. Timmarna efter detta är kaotiskt, vi försöker äta men maten gå inte ner och kyparn undrar om maten inte smakar som den ska. Vi går hem och då ska det ringas ner till Uganda, släktingar, kaos kaos kaos.

Jag ringer min sambo men han är mitt i en turnering och hör inte mina samtal. Paniken växer inom mig, jag vill bara bryta samman men kan inte, måste vara stark…. Den starkaste dragningskraften till att jag ska åka tillbaka har just försvunnit, helt oväntat. Vi hade fått veta dagen innan att han hade ätit något o mådde lite dåligt men inte hela sanningen. Nu efter hans dödsbud kommer det fram att han har legat på sjukhus i över en vecka med dropp men att ingen fattade att han faktiskt kunde dö… Mannen är 90 år gammal, klart att han kan dö. För oss kommer detta som en chock. Fredag och lördag var jag ett känslomässigt berg och dal bana, jag var glad, arg, ledsen, hysterisk så många känslor på en gång. Det var först på söndag kväll som den verkliga sorgen kom ikapp mig, det går inte att vrida tillbaka tiden, jag kan inte få tillbaka honom, jag kommer aldrig ta del av hans värme igen, hans skratt och hans storhet. Han är borta… han har gjort sitt.. han har lämnat oss. Det är sorgligt men det är verkligheten. Inget jag kan göra åt, njuta av att jag fick träffa honom, att han har berört mitt liv så som han har gjort och ta med mig det han har lärt mig genom livet.

Det är en mörk tid framöver, ljuset känns långt bort, men jag vet att han har kommit till en bättre plats han hade gjort sitt och han kommer att bli ihågkommen för allt bra han har gjort och för hur godhjärtat han var.

Vart du än är, må du vila i frid min kära morfar, du kommer aldrig bli bortglömd.

5 thoughts on “När döden hinner ikapp en….

  1. Förstår precis hur du mår just nu. Min älskade farfar gick bort i somras. Han hade inte varit sig själv på några månader, men ingen trodde att han skulle dö. Trots att han dog här i samma stad som jag och mina föräldrar bor så hann vi inte dit i tid någon av oss. Jag kom dit ca 30 minuter efter att hann gått bort. Var där tillsammans med mina föräldrar och min farmor. Det var jättejobbigt….Senast igår grät jag för att han är borta. Jag älskade min farfar. Är inte religiös alls, men hoppas och tror att det finns något efter döden. Att dom ser oss och vet att vi tänker på dom. Kram

  2. Jag tackar er alla för de värmande orden. Man vet inte vad man har föränn det är borta. Hur mycket man än önskar så kan man inte leva om sitt liv och göra saker ogjort eller säga saker man inte har hunnit säga… Vi glömmer ibland bort hur skört livet är.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s