Monthly Archives: January 2008

Afrikanskan börjar få panik nu.

Illa illa, så mår jag ännu en dag. Magen är orolig och aptiten vägrar infinna sig. Jag var och tränade igår och idag känner jag verkligen av träningsverken från planeten mars. Skönt med smärta.

Men det är inte det som gör mig panik slagen, nu har jag äntligen gått in i den fasen där jag sakta men säkert ska gå upp i vikt, följande saker har skett, jag har klart fått större bröst och nog är det en liten bula trots allt. Men det här med min aptit har gjort oss lite oroliga. Jag vägde mig och fick nästa chock. Visst har jag lagt på mig men min egen kropp tar inte upp näringen så min unge suger musten ur mig. Den får i sig allting men jag tynar bort och kilona börjar rasa. Så jag mår illa hela tiden, är yr, har en konstant sur smak i munnen och känner mig allmänt spyfärdig. Så vad gör man. Vi har köpt allt som jag kan tänkas bli sugen på, från oxfile till munkar men NADA. Tvärstopp vill bara krypa ner och sova, vill inte gå ut. Surfar runt för att se om det står något om detta men nej alla siter säger i 15 ska du må jätte bra. Jag kanske börjar bli magsjuk helt enkelt.  Men det har jag redan varit, inte sugen på att bli det igen.

ORKAR INTE MED DET HÄR…. Vill nu bara slippa känna mig halv sjuk. En dag bara är allt jag begär. Det roliga är att kissarna känner alltid när jag är lite sjuk så de kommer och lägger sig i närheten och kurrar så där betryggande som bara katter kan.

Nu ska jag försöka sova, hoppas det går bättre än igår.

Afrikanskan spyr på vårt mesiga samhälle.

Domen blev tre dömda för sluten ungdoms vård, en får en ännu lättare dom och den femte går fri. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1581319.ab

Personligen anser jag att det är det minsta den kan få. Jag menar som 16 åring så är man så pass smart att man vet att det är inte ok att sparka någon i huvudet. Personer får nästan alltid bestående men och om det vill sig riktigt illa döden.

Vissa anser att detta är ett för hårt straff. Men HJÄLP vad är det för samhälle vi vill leva i där ingen tar ansvar. I vilkett samhälle är det ok att 5 personer ger sig på en annan och det ska vara ok. NÄR ska någon ta ansvar, när ska någon säga stopp. Föräldrarna har tappat greppet, politikerna snackar så mycket men gör så mycket då är detta vår sista anhallt. Vi måste förlita oss på att rättsväsendet fungerar i dom tillfällen där vi inte kan se objektivt. Dom tillfällen när känslorna tar överhand. Visst är dessa ungdomar också offer men säg det till Riccardos föräldrar som aldrig kommer att se sin son ta studenten. Vem talar för den som misst sitt liv, men för offrens talan. Det är alltid så himla synd om förövarna, samhället har felat och det skylls på det ena och det andra men aldrig på den som faktiskt begår fel.

Nu är det dags för ett nytt samhälle, ett samhälle där vi låter vara barn vara barn och där vi tar ansvar för vuxna för barn som saknar den mänskliga spärren. Vi måste kämpa för att få dom på rätt väg igen och för att få detta så krävs disciplin. Som liten blev man bestraffad om man gjorde fel, att man låter 16 åringar ha fester med alkohol inblandad utan en enda vuxen i närheten är för mig en stor gåta. Detta är barn som är vana att få allt och då är det inte så konstigt att de måste ta till extrema mått för att tillfredställa sin frustration. Ja det är synd om dom, men vet du vad, dom ska bestraffas likväl. För nu står jag på den dödas sida och alla andra barn som misshandlas av jämnåriga bara för att de hetsar varandra. Nu är det dags att säga hit men inte längre. Om man skickar ut en stark signal över att man inte kommer undan med våldshandlingar oavsett samhällsklass så finns det en liten strimma hopp på en ändrad attityd och där vi minns att ett liv är ovärderligt och något man ska vara rädd om.

Jag ber en bön för alla som förlorat någon de älskar genom meninslöst vål, och en bön för anhöriga till människor som begår dessa brott.

Afrikanskans nya liv

Nu är jag less på att må illa, känna mig hängig och trött. Jag saknar min sexlust och min äventyrlighet. Jag har helt tappat konceptet.

Men nu får det fan vara nog. nu ska jag återta kontrollen innan jag förfaller helt. Ska ta tillbaka min ork och min kropp och även min jäkla sexlust. Känner mig som en riktig torrboll.

Jag hade höga mål dagen till ära, idag var dagen D, idag skulle jag ställa allting på sin plats.

Imorse när jag gick upp började det med att larmet inte gick så jag fick stressa hela morgonen. Kännde att magen inte var helt ok och jo du det blev ett ofrivilligt toalettbesök föjlt av illamående och yrsel. Men ack den som ger sig jag skulle ändå till jobbet. Maken tyckte inte om den idén men nu hade jag bestämt mig för mitt nya liv och då är det bara att köra på. Bussresan somnade jag och 5 min på tunnelbanan som var fullkomligt packad kändes som en klart pina. Jag kom till jobbet, köpte kellogs och mjölk på vägen så jag skulle få i mig frukost. Väl på kontoret så var det rusnings trafik till toaletten. Tur att vi var bara två för jag klarar verkligen inte av att gå på toa när andra är där.

Ja ja, tryckte i mig mina flingor, smakar inget men jag tänkte ändå äta. Kl 13.00 skulle jag träffa min PT, idag ska jag börja stärka min rygg för att orka. O ja du hon märkte på min puls att jag kanske inte var 100 idag så vi tog det rätt lugnt. Därefter var det en wrap på menyn som jag brukar köpa när jag inte är sugen på något för den är alltid god… UTOM IDAG. Fan också, fick i mig knappt halva och magen började göra kullebyttor. Nej men jag tänker kämpa mig igenom dagen och jag slutar kl sex… tänkte jag men oj så fel jag hade. Maken ringer och säger att han måste jobba över. När jag mår så här vill jag inte åka hem själv så jag måste snällt vänta tills han är klar…. Hoppas hoppas att han blir klar snart. Orkar inte, mår såååå dåligt. Ska hem och sen raka vägen i säng. SOVA SOVA.

Hoppas jag inte håller på och blir sjuk igen nu.

Utmaning: Första kyssen

Jag har blivit utmanad av mrs mulatt och ska nu berätta en liten saga för er mina vänner.

Jag minns att jag gick i mellanstadiet. Det var väl då killarna i klassen började få lite hormoner i kroppen och man började ha lite fester utan alkohol såklart. Christan hette han och vi har faktiskt fortfarande kontakt idag. Jag hade haft ett gott öga till honom länge och brukade hänga hemma hos honom och spela zelda på nintendo… Hursomhelst så var vi hemma hos Malin som hade en liten fest för alla i klassen. Christian fattade mod och frågade chans på mig. Jag svarade ja såklart. Sen tog det lite tid innan han vågade ta nästa steg. Han ville pussa och jag minns detta så tydligt. Jag blundade och putade med läpparna. Han sa då till mig, puta inte med munnen utan var bara avslappnad och där fick jag min första kyss. Vi höll ihop i över ett år trots vår unga ålder och den där pussen utvecklades med tiden till lite hetare kyssar. Längre än så kom han aldrig.

Tänk vad tiden går och han och jag har fortfarande kontakt idag.

Jag utmanar Sara, Browny och Fredrik

Redan uttråkad

Jag såg framemot en dag hemma helt ensam utan att vara sjuk. Men nu inser jag fan vad tråkigt det är att vara hemma. Ska väl ta mig till brevlådan och hämta dvd filmen med vårt bröllop. Men vill inte se den själv dock. Tänkte planera något romantiskt imorgon med maken och titta på filmen tillsammans. En picknick framför brasan kanske. Och mycket mys faktor tror det blir en bra en idé. Ska först på bio med mina vänner och se Bee Movie. Har inte träffat tjejerna på ett tag så jag längtar verkligen.

Ja ja få se om det händer något intressant i mitt liv så jag få en anledning att återkomma snart.

Ett sista farväl av 2007

Jag såg denna lista inne hos Sara och snodde den då hon i sin tur hade snott den från en Karin. Alla är vi tjuvar.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja detta år bjöd på mycket nytt jag gifte mig med en underbar man, jag flyttade till villa i Stockholms skärgård, jag inporterade en bil från USA, jag åkte på en kryssning i karibien och sist men absolut inte minst jag blev GRAVID.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Nyårs löften? Vad är det?

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i  år?
Japp hela 9 stycken blev lyckliga föräldrar under detta år, av alla dessa fantastiska barn var det hela 5 st tjejer. Bra jobbat tjejer. Det roliga är att vi är nu 5 som inväntar under 2008.
4. Dog någon som stod dig nära?
Min morfar gick bort detta år och det sved för jag tänkte åka ner och hälsa på honom i Uganda inna året gick mot sitt slut men hann inte ens säga hejdå.

5. Vilka länder besökte du?
Frankrike, USA, Puerto Rico och Geneve

6. Är det något du saknar år 2007 som du vill ha år 2008?
En liten bebis och mer tid med min man, den som väntar på något gott.

7. Vilket datum från år 2007 kommer du alltid att minnas?
2 september, min bröllopsdag

8. Vad var din största framgång 2007?
Att jag lyckades ordna företagets nya kontor och årets inflyttningsfest till denna, samt att jag lyckades överleva stressen från planeringen av vårt bröllop.
9. Största misstaget?
Att jag gav mitt förtroende till fel personer som sedan visade sig vara falska rävar.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag har varit krasslig men inget som man inte kan överleva med lite kärlek och omsorg.

11. Bästa köpet?
Vår nya video kamera som vi köpte till ett mycket bra pris i NY.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Vårt bröllop med allt vad det innebär och bilen såklart
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Vår smekmånad var den mest häpnadsveckande resa jag någonsin varit med om och den roligaste tiden som jag bär med mig varje dag. Känns som en vacker dröm man inte vill vakna ifrån.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2007?
Av längtan till dig och det vackraste, två låtas som framfördes under vår vigsel.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Klart mycket gladare, det var mycket roligt som hände detta år och man är ju optimist man fokuserar på det positiva.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Rest ännu mer med min man och hittat på mer saker under våra väldigt få lediga stunder.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?

Lagt energi på fel människor
18. Hur tillbringade du julen?
Med min man och båda våra familjer i vårt hus.
19. Blev du kär i år?
Jag blev kär 2006 och den kärleken bara fortsätter att växa.
20. Hur många one night stands?

Vad är det för något? Fan jag visste att jag missade något.
21. Favoritprogram på TV?
Desperate Housewives, Uggly Betty, Greys Anatomi och Brother and Sisters sen hinner jag inte följa fler serier
22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Hat är ett starkt ord bättre att avlägsna individen från ditt liv.
23. Bästa boken du läste i år?
Till Salu, läs den du kommer att bli berörd.
24. Största musikaliska upptäckten?
jag sjunger fan inte lika bra som förr men vem bryr sig.
25. Något du önskade dig och fick?
Sagan om ringen och jepp maken levererade och hela familjen samlad. Vad mer kan man begära.
26. Något du önskade dig men inte fick?
Nope
27. Årets bästa film?
Departed och Blood diamond.
28. Vad gjorde du på din födelsedag 2007?
Inget firade med maken och åt middag.

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Nej faktiskt inte
30. Hur skulle du beskriva din stil år 2007?
Överallt och ingenstans. Många bollar i luften
31. Vad fick dig att må bra?
Min man =)
32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Brad kan man inte göra annat än att vara sugen på.
33. Vem saknade du?
Min morfar han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta.
34. De bästa nya människorna du träffade?
Sara som jobbar på vårt Italienska kontor, fantastisk människa som jag hoppas kommer att bli är nära vän på lång sikt.

Vandalisering av gravar…

VARFÖR.

Kan någon förklara det för mig SNÄLLA jag flippar. Finns det någon som helst legitim anledning att vandalisera en grav. Finns det en enda pytte liten anledning att orsaka så mycket sorg, att öppna sår, att riva upp och  sparka på någon som redan ligger. Vad får man ut av detta. Kan inte ens dom döda få ro, hur förstörd är man egentligen som människa om man måste få utlopp för sin frustration genom att vandalisera gravar. Detta är något som får det att svartna för mina ögon. Jag har sådan respekt för kyrkogårdar att jag går inte ens dit utan anledning och tänk mardrömmen att komma dit och upptäcka att den platsen där din käraste får sin sista vila har trampats på och vandaliserats. VIDRIGA MÄNNISKOR. Hoppas ni åker dit hela bunten och att ni tvingas träffa dom anhöriga till de vars gravfrid ni förstörd. Att ni får se dom i ögonen så tvingas stå för vad ni har gjort. Kanske då kan medmänsklighet vakna hos er kanske bara kanske förstår ni så mycket smärta ni orsakar.

Oönskade barn, kan det verkligen vara så enkelt?

Jag såg en debatt igår som handlade om teknikens framfart och alla dessa tester man tar när man gravid för att se om ens barn bär på genetiska sjukdomar, den återkommande är downsyndrom och att man då erbjuds möjligheten att avbryta sin graviditet om barnet bär på dessa anlag. Observera att detta betyder inte att ditt barn kommer att få downsyndrom utan mer informerar dig att ditt barn löper större risk.

Nu är jag under 34 år och då tar inte detta test förutom om jag skulle kräva det själv något som många barnmorskor tycker att man gott kan överväga.

Min man är 36 och jag läste någonstans att om killen är äldre så löper barnet större risk att dra på sig något, det finns många saker man kan oroa sig för.

Maken och jag satte oss ner och diskuterade om vi skulle göra ett test eller inte, som tur var hade vi samma ståndpunkt NEJ. Varför, saken är den att alternativet abort finns inte för oss, ett barn med ett hinder förtjänar att älskas lika mycket som alla andra barn. Visst det är inte optimalt men jag är uppfostrad med att man ska vara glad över det gud ger dig och att allting har en mening. Skulle jag älska mitt barn mindre om det inte hade 10 fingrar, eller om det inte kunde gå eller vara efterbliven… Jag har svårt att sätta mig in i de par som väljer att abryta en graviditet för risken men utan att döma. Vem är jag att döma hur andra gör. Helt ärligt så är jag emot abort i allmänhet. Jag anser att om du blir våldtagen och blir med barn så är det inget snack. Men när det finns så många olika sätt att skydda sig på idag varför tar man inte till sig det istället för att bara köra och hoppas på det bästa.

Hur skulle ni göra om ni väntade barn och fick höra att ert barn bar anlag till ett funktionshinder?