Möhippa in the making

Det är mycket hemlighets makeri som pågor just ni inför morgondagens möhippa för min barndoms vän. Det ska bli så himla kul att skämma bort henne under hela dagen.

Jag älskar romantik och kärlek och för mig är ett stundande bröllop en höjdpunkt som fler borde få uppleva under sin livstid. En dag av kaos och kärlek. En dag där så mycket känslor kommer upp till ytan och man får vara fullkomligt i stunden med den man älskar mest. Möhippan är en möjlighet att få en sista stund med sina bästa tjejer. Min väninna ska få en dag hon sent ska glömma.

Det här med skönhets ideal

1985 kom jag till Sverige. Ett helt nytt land med ett folk som inte såg ut som något jag hade sett innan. Vi placerades snart i Västerås och jag började på St:Getruds grundskola i ettan. Som det enda afrikanska barnet i skolan var barnens ögon fulla av nyfikenhet. Jag pratade engelska också, kan det bli mer exotiskt. För att krydda det exotiska lite extra valde min mamma att göra sådanna frisyrer som alla afrikanska mammor gör med flätor som står rakt upp i alla världens storlekar. Inga konstigheter.

(lånad bild)

Snart förvandlades dom nyfikna blickarna till något annat. De blev mer dömande, vilken platt näsa du har, du har inget näsben, vad brun du är, varför är dina handflator vita, vilken stor mun du har.

Som liten i en värld där alla har har spetsiga näsor, små läppar, ett hår som ligger platt med allt vad det innebär. Så började min värld sakta ändras. Jag minns i yngre tonåren hur jag stod framför en spegel varje natt med en kokhet handduk och pressade ihop min näsa så den skulle bli mindre. Jag pressade allt vad det gick och fick ett rött streck rakt över näsan. Jag gick med sammanbitna läppar för att de skulle uppfattas som mindre än vad de var. Allt för att jag trodde att det skulle hjälpa mig passa in i ett fack av acceptans.

Idag är jag lika brun som jag var då, min handflator är fortfarande vita, mitt näsben saknas även den fortfarande och mina läppar är fortfarande fylliga. Skillnaden är idag känner jag mig vacker och jag skiter fullständigt vilka som håller med. I love me.

Men vad har hänt med min omgivning, mina gamla plågoandar. En del av dom ser inte ut som de gjorde förr. Vad har hänt med idealet.

Jo är inte livet komiskt ändå. För nu så ska man trycka så mycket skit i läpparna att man tappar alla funktion i sina läppar.. Vet vi vad detta får för konsekvenser när man kommer till ålderns höst?? Nej för man vill vara snygg här och nu. Men hur snyggt är det egentligen? Har än idag inte träffat en kille som tycker att det är fint med dessa överstora läppar för det ser inte naturligt ut ändå är det så många tjejer som gör detta. Helt ärligt varför varför varför. I min närmaste omgivning har jag minst en handfull tjejer som har förstorat läppar, bröst, fixat näsor mm… Detta är tjejer som jag växte upp och tyckte att de var det vackraste som vandrat på denna jord. Just dom tjejerna är de som har modifierat sina ansikten.

 (lånad bild)

Denna tjej tror jag var vacker innan. Men av någon anledning (läs media ideal) valde hon att ändra sitt utseende till detta. VARFÖR?? I Stockholm är det som många tjejer som väljer just detta utseende.

Men i slutändan får var och en ta konsekvenserna för sina handlingar. Jag är bara rädd för att vi tar livet för givet, vi trycker i oss en massa skit utan att se det långa loppet med alla risker det kan innebära för oss. Vi tjejer måste vara enade. Vi måste stötta och bygga upp varandra. Oftast är det en som börjar och ganska snart är det ett gäng kopior som går omkring. För när det normaliseras att man ska ha super mega långa fransar, stora tuttar, en mun som sticker utanför ansiktet så långt att den får en egen adress mm mm.  Ja vart går gränsen. 16 åringar som får nya tuttar i present, när jag var 16 hade jag en B-Cupa idag är jag 37 och med livets olika stadier har jag en F med ryggbesvär.  När ska vi lära våra döttrar att stå framför spegeln och vara stolta över det de ser. Min sjuåring får inte ens sminka sig ännu.

Så tjejer, ta av er masken, ställ er framför spegeln så som ni skapades och lär er att älska hon som står där på andra sidan. Hon är fantastik, hon är unik, hon tillför en nyans till denna tråkiga värld mer än så hon är DU. Älska dig själv så som du förtjänar så gör omgivningen detsamma.

Kramar

Det här med missfall.

Så fler utav mina vänner har fått missfall. Jag har tänkt gud vad tråkigt men detta kommer ni över så försöker ni igen. Man försöker stötta och finnas där men en sak är säker man vet inte hur det är förrän man själv är där. Många berättar inte ens om att de har fått missfall. Det är så många jobbiga känslor att man vill hålla det inom sig själv och inte dela sin smärta. Jag tycker att man ska dela alla dela i sitt liv, båda positiva och negativa för att ens omgivning ska få ens alla nyanser.

Nu var det i varje fall min tur. 6 veckor gammalt blev det lilla fostret innan kroppen kände att det inte var livsdugligt och försköt det. O jag vet allt det logiska, jag vet statistiken och även om man har hela tiden sagt till sig att man inte ska ropa hej förrän man är över ån så sitter man där med det där som det inte står något om känslan av att luften har gått ur en. En tomhet som är svår att förklara, en sorg och förtvivlan. BAJS

Vilken ångest.

Så tankarna flödar, när vi fick vårt plus så tänkte jag en massa tankar. Vill jag detta, är det rätt timing och vill vi verkligen ha fler. Nu när det inte blir så vet jag att jag verkligen ville detta mer än något annat.

Mitt i allt detta kaos, vi planerar flytt, bolagssammanslagning, ändrade arbetsuppgifter så kanske det ändå det bästa att inte ha en liten som växer i ens kaotiska kropp för tillfället. Allt sker av en anledning och då ska man inte grotta ner sig i förtvivlan utan använda det positiva man har i livet för att ta sig upp igen.

Jag är så enormt tacksam till min vackra underbara make som hittar nya sätt att överträffa mina förväntningar. Den enorma kärlek och trygghet han har gett mig dessa mörka dagar är inte från denna planet. Efter 9 år tillsammans så hittar han nya sätt att lyfta mig när jag är som svagast och påminna mig om varför jag valde ett liv med just honom.

Ett missfall är inte roligt för någon men det är klart mycket lättare att hantera när man har sådan fantastisk stöttning. Det var några få som visste om det som väntade oss och det är de som har varit mitt stora stöd nu. Visste inte att jag skulle bli så ledsen och tagen av detta som jag ändå har blivit.

Det finns känslor hos en som man inte har en aning om att man besitter. Men vi håller tummarna för framtiden. Fram tills dess så kommer jag att leva i nuet och njuta av det jag har.

Chrochetbraids

Så efter alla år av löshår insytt så har jag nu insett att jag måste ta hand om mitt hår bättre. Börjar bli gråhårig, what´s that. Man tittar på alla dessa youtube filmer och dessa tjejer lägger så mycket kärlek och ömhet i sitt afro att jag skäms… Jag är en pinsam representant av afro hår. Shame on me.

Hursom så har jag numer klippt bort allt som är rakpermanentat och gått tillbaks till 100% natural hair. Men att bära det är en annan femma. Körde med lace fron men det kliar för mycket och jag trivdes inte med det helt enkelt. Flätar gör jag ofta men det sliter också väldigt mycket på håret så jag letade och letade så kom jag över detta med chrochet braids. Överallt där det står om skyddande frisyrer för afrohår så kommer chrochet stilen fram. Jag tänkta att här kan man få det bästa av båda värdar. Sagt och gjort ringde jag min fina vän Marianne. Hon är grym frisör och frågade om hon kunde hjälpa mig lite för även om jag är bra på hår så kände jag att här behövs det ett proffs.

Mari Yane hair  kom förbi i lördags och här är resultatet.

Jag är mer än min hudfärg.

För några veckor sedan blev jag inbjuden att vara med i en FB grupp för “people of colour”.. Vad gruppen heter är ointressant men hursomhelst tänkte jag coolt, samhörighet och andra som tänker som en själv. Här kan jag lära mig saker och bli ännu bättre på att hantera saker som ibland händer som inte alltid är positiva. Men det räckta men en vecka i denna specifika grupp innan jag kännde mig förvirrad, sårad och utanför. Det var vi och dom. För att upphöja min egen “ras” så var man tvungen att tala nedlåtande om andra och just detta att man talade raser hit, the black race mm.. Jag är inte sådan. Så jag satt där och lästa inlägga efter inlägg och insåg ganska snart att jag kännde mig lika främmande där som jag kan känna mig ibland i den verklighet jag lever. Jag delar inte detta hat, jag förstår inte logiken att bo i ett sk vitt land och tycka att det är konstigt att de finner en exotisk för man är faktiskt inte härifrån och man ser annorlunda ut, samma sak om man är i ett afrikanskt land så ser de annorlunda på människor som ser annorlunda ut. Detta betyder inte att man ska bli sämre behandlad för det men jag ser inte mig själv som svensk. Däremot är jag integrerad, jag är medborjare av detta land, detta land som tog emot min familj för många år sen när vi flydde från krig och tortyr, detta land som tog emot oss med öppna armar, gav oss bostad och trygghet. Idag vet jag inte vem som hotar min trygghet. Jag känner mig utsatt för att jag inte vill upp till kamp, jag får höra att jag sviker min “ras” för att jag inte delar värderingar eller den världstolkning som finns. Att jag inte vill välja vänner och bekanta utifrån deras hudfärg utan vill välja utifrån den person de är, att min barn är blandade är en skam. Jag skäms över utvecklingen och det hat som nu växer överallt. Denna grupp skulle stå för gemenskap men i min värld så gör den motsatsen. Någon sa att omvänd rasism finns inte då den vita rasen inte fått utstå slaveri mm. Så då ska vi skapa en annan version av hat för att rättfärdiga detta vidriga beteende. Dessutom levde inte jag under slaveriet och ingen i min släkt heller men jag ska hata av princip?

Detta är jag, en människa med olika nyanser, jag kan vara glad, ledsen, kaxig, ödmjuk och mycket därtill. Jag har sett saker ett barn aldrig ska behöva se eller utstå, jag har varit i helvetet men tagit mig (observera mig ) upp ur askan och skapat en egen bit himmel. Jag har blivit sårad, kränkt, hotad, hatad, älskad, dyrkad och allt däremellan av folk med olika ursprung. Jag vägrar bli satt i ett fack då jag vet bättre och sätter själv inte andra i fack. Jag är brun, jag är stolt och jag kommer att utträtta storkverk och ingen ska sätta sig på mig oavsett anledning. Min hudfärg bär jag stolt varje dag men den definerar inte mig eller mina tankar, den är ingen ursäkt  eller ett verktyg och den är ej heller ett hinder för min väg för att jag väljer att det är så. Man kan se världen genom hatarna men jag väljer att se världen genom de som lyfter och uppskattar mig för den jag är. Så ingen ska komma hit och säga ett skit bara för att vi råkar dela samma hudfärg. Jag är så mycket mer.

Människan är av natur något som flyr det som annorlunda. Så är det. Frågan är vill man tillhöra pöbeln eller är man bättre. Jag vill vara bättre och ska kämpa för att fortsätta vara det. Happy monday people

2015 = Bara en massa död och elände

2015 och jag orkar verkligen inte läsa tidningen längre, jag orkar inte titta på tv och det är nästan så att jag är sugen på att stänga ner min facebook ett tag. Vare sig du vill eller inte så får du ta del av det meningslösa dödandet som pågor överallt idag. Man är inte trygg längre och så har man skaffat barn i denna värld som bara blir mörkare och mörkare. Hatet sprider sig, människan mår inte bra just nu. Det kan vara pengarbrist, religion, olika åsikter, hudfärg, hårfärg, you name it och de hittar anledningen att HATA och önska livet ur en. Men det värsta är dessa barn som inte har bett om att födas, de som får sin barndom undanryckta och bara får uppleva mörker. De som inte får skratta för att det kan störa, de kan inte gå ut och bara vara barn. De som mördas bara sådär. Det är mig övermäktigt. När blev ett människoliv så lite värt? När bestämde vi oss för att det är vi som avgör vem som lever och vem som dör. Jag blir livrädd av tanken att någon skulle kunna skada mina barn, tror tyvärr att det skulle brista totalt.

Å andra sidan om man lever ständingt under rädsla, om man lever med döda eller bli dödad så blir det en helt annan mening. Om man tror att man ska till något bättre efter att jordelivets ljus har slocknat ja då blir detta nuet meningslöst. Då värdesätter man inte detta längre, man ser alla som utbytbara och då raserar allt.

Jag önskar bara att människan kunde vakna, Vi är vår undergång, vi kommer att utplånas om vi inte tar hand om varandra och planeten bättre. Sluta fokusera på hat och lägg energin på hur vi ska hitta lösningar. I slutändan är vi alla invånare av denna planet och hur jävla svårt ska det vara att samsas.

Nej gör om gör rätt, mer än så ta hand om alla våra barn. Ge dom verktygen att ta lärdom av våra misstag men möjlighet att göra bättre.

Magic Mike XXL

Jepp you guessed it. Det blev bio igen igår och denna gång var vi 5 förväntansfulla tjejer som skulle se Magic Mike XXL. Vi började med middag på Bistro Rigoletto innan filmen. Måste säga deras steak sandwich is to die for. Så himla god, skulle kunna äta en varje dag. Sen att de har världens bästa service gör inte saken sämre utan det hela började otroligt bra.

Tjejerna var så laddade att de började redan med den snygga kyparn. Stackarn han kände sig säkert väldigt utsatt av våra hormoner.

Hursomhelst var det åter dags för Magic Mike och hela hans gäng av vidrigt vältränade snygga män som kan dansa. Jag är svag för en man som kan dansa, så sexigt. Var inställd på att den skulle vara halvbra som ettan. Men vilken trevlig överraskning. Den var sjukt mycket bättre, galna moves, snygga människor, osade sex och galet mycket humor. Detta är en film att se med glimten i ögat och wow… Det var en väl spenderade 2 timmar. Man var glad när man kom ut och kände att nu ska jag hem och hoppa på min egna Mr Magic där hemma 😉

Dock kan jag inte låta bli att tycka synd om de stackars pojkvänner som blev medsläpade på denna film. Tjejerna i biografen var helt galna, det var spontane “can i get a Amen” o “woow” rena rama skrik och folk som nog höll på att svimma av det som pågick på filmduken. Crazy

Säger bara Channing Tatum och Stephen Boss gör ett nummer som inte är från denna planet. Helt galna dansare.

Med glimten i ögat och en stor portion humor och självdistans. SE DEN. Det ska jag göra igen.

MAD MAX

Igår var maken och jag på bio. Dejtnight känns numer som en lång följetång på denna vecka då barnen är bortresta. Då blir det middagar och bio, långa promenader med allt vad det innebär. Bara att passa på att njuta medans man kan.

Mad Max blev hans val av rulle kvällen till ära och vi slog till med 3D också. Det kan inte annat än blir jävligt spännande. Nu råkar det vara så att jag älskar Charlize Theron. Tycker att hon är så himla bra i alla roller och sen är hon vidrigt snygg också. Förutom det älskar jag galen action också så det kändes som en slående kombination. Välgjord totalflippad från början till slut. Den hade inget vidare djup men om man letar efter  ren jävlar anamma så har man kommit helt rätt. Just the way I like it.

Men ska man se den så är det bio som gäller. Min puls var hög i 2 timmar och när filmen slutade så var det som att man har en utdragen orgasm som inte riktigt kommer upp till climax och helt plötsligt tar det stopp och man lämnas svettig och förvirrad… Ni förstår vad jag menar.

Grekland röstar NEJ

Ja du vad säger man? Jag vet inte om livet blir enklare för Greklands invånare av detta nej men jag kan tänka mig att de ändå känner sig rätt nöjda med att de kan bestämma själva sitt öde. Dock tror jag att detta öde kommer göra livet desto hårdare för de fattigaste. Men vilken komplex situation egentligen. You dammed if you do and your dammed if you don´t. Världen hårdnar, gränserna dras åt och nu är man lämnade vind för våg. Jag tror att denna semester destination kommer att bli betydligt fattigare i det långa loppet. Sen kan jag inte låta bli att undra vart tar alla pengar vägen? Har vi ett slukhål på denna planet som slukar sedlar? Känns som att det blir fattigare och fattigare och samtidigt dyrare och dyrare så pengarna räcker liksom inte lika länge. Grekland folk gjorde sitt val idag, jag hoppas att dom vaknar till en ny ljusare gryning imorgon även om jag inte är helt säker på den ljusa biten.

Prinsessan fyller 7 år

För sju år sedan ändrades mitt liv till något jag inte kunde drömma om. Det bästa med min blogg är att jag faktiskt kan gå tillbaka och läsa vad som pågick dom dagarna innan prinsessan gjorde entré

Till exempel så fick jag falsk larm den 29 juni 08 och här kommer ett utdrag

” 06,10 imorse flög jag upp ur sängen för jag kännde att något rann längs mina ben. Som en kanon flög jag upp ur sängen med två saker i tanken, första var bebisen är på väg och det andra var inte min nya säng måste upp fort som fan.

En fin liten pöl vart det och jag fortsatte läcka som en flod hela vägen in i duschen. Maken flög upp ur sängen gav mig en handduk sen var det full rulle, in i duschen båda två och var är min journal mm mm….Sen ringde vi förlossningen och de sa, eftersom jag inte hade några verkar så skulle jag åka in efter frukosten så sagt och gjort. Vi åt frukost i lugn och ro sedan åkte vi in. Han till och med ta ett sista foto (trodde vi) innan avgång på min gigantiska mage. läs hela inlägget här ”

Därefter stämplade jag ut för inte visste jag att dagen efter var det redan dags igen

Den andra july kom ett nytt inlägg

Kära vänner, vi har längtat och det har spekulerat en hel del. Men nu har storken äntligen anlänt och med sig hade han världens vackraste och gulligaste lilla Naomie.

Hon vägde 3000 gram och är 50 cm lång och lilltjejen valde att göra entré i våra liv kl 19.33 på måndag den 30 juni efter en 24 timmars maraton. Fortsättning här

Inte visste jag att sådan kärlek fanns, detta enorma ansvar och sjuka glädje ett litet knyta kan ge en… Men precis när man tror att nu har jag koll på det här men mordersroll så utvecklas denna lilla invidid och omkullkastar allt man trodde man hade koll på. Så får man börja om igen och lära känna dom på nytt, ändra förhållningssätt och regelverk…

Min fina vackra Naomie är den bästa människan på denna planet. Hon är så himla snäll, busik, finurlig, frågvis, envis och självgående. Hon är modig som ett lejon och men ödmjukheten själv. Hon har tagit det bästa från sina föräldrar och välsignats med så mycket mer än vad vi hade kunnat drömma om. Jag är bara tacksam att jag kan vägleda, stötta och följa henne på hennes resa genom livet. Igår firades hon av världens bästa släkt och jag blir bara tårögd av den kärlek som man visar vår lilla (numer stora) tjej.