Stress

Just nu är jag i en period där jag känner att det händer så mycket överallt att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig. Min kropp börjar nu markera att den nivån jag har på stress inte är ok. Mitt i sommaren blir JAG helt plötsligt förskyld, febrig, ingen aptit ja listan kan göras lång. Denna sommar har vi varit hemma hela sommaren, försökt landa, försökt samla tankar och idéer och försökt komma tillbaka.

Men just nu är jag i obalanans. Jag måste hitta ett litet vrå för mina tankar, mina rädslor, mina förväntningar och mina förhoppningar. Jag måste hitta en plats att landa, omgruppera och bara vara. Utanpå ska livet rulla som vanligt, jobbet ska fungera, familjen ska rulla och jag måst hålla huvudet högt. Hela tiden är det beslut som ska fattas, tankar frodas,  funderingar och allt däremellan, men jag ska ändå hålla humöret uppe, finnas tillgänglig för familjen, vara på tårna på jobbet. Hela tiden, alltid närvarande samtidigt som jag känner att jag drunknar inom mig, fumlar, tappar greppet. Hinner inte med, paniken växer….

Under ett polerat yttre vet ingen vad som verkligen är.