Monthly Archives: September 2015

Ta inte livet för givet

Tänker ofta på det som händer i världen. Tänk vad underbart att det största problemet i mitt liv just nu är om jag ska behöva hämta idag eller inte… Om jag ska hinna med det sista fixet inför en väninnans bröllop eller ej… Tänk att det får vara det största problemet i mitt liv…. Jag är så enormt tacksam över att jag har ett svenskt pass, för med det kan jag åka vart jag vill, när jag vill. Ingen och inget kan hindra mig…. Inte så långt ifrån mitt arbete ligger Centralstationen som just nu fungerar som ett motagningshem för människor som rymmer för sina liv på jakt efter trygghet. Deras öden kan inte missas eller bortförklaras. Tragedin är ett faktum och vår planet är bara så mörk nu.

Hur ser framtiden ut? Vissa flyr andra stänger sina dörrar så de har ingenstans att ta vägen. Vad har de gjort för att förtjäna detta? De föddes på en annan del av vår planet där våldsmän har fått övertaget. Om alla oskyldiga, goda människor dödas så är det snart bara galningarna kvar 😦

Det är ett skrämmande scenario. Hur många fler oskyldiga måste sätta livet till. Man talar om etnisk rensning men jag ser det som en rensning av godhet. För det är för många onda kvar nu. Världen blir bara brutalare och brutalare. Människan har noll värde idag. Hur kan vi stoppa denna utveckling innan det är försent 😦

Idag är jag tacksam över att min egna flykt för 29 år sedan placerade mig i detta avlånga land, jag är tacksam över att jag fann kärleken här, att jag har min mamma och min syster vid min sida, att jag fann min pappa i England för några år sedan, att jag har haft nöjet att bli mamma till fantastiska två barn, mest av allt så är jag tacksam över att mina barn inte behöver leva på flykt, att de får vakna trygga i sina sängar och att deras största bekymmer är om mamma har packat med frukt till skolan eller ej.

Älska det liv du skapar och var tacksam för varje dag du får i det livet.

37 jordvarv senare

Jag är fortfarande kvar. Lite äldre, något visare och klart snyggare. IMG_8955[1]Varje födelsedag så får jag stanna upp och reflektera. Vem är jag idag? Hur har jag blivit bättre detta år och hur har jag blivit sämre?

Vi börjar med det sämre. Det är en stor en. Jag har blivit sämre på att ta hand o mig själv. Jag hinner inte med min träning, jag stressar mer och har låtit en och en annan energitjuv komma för nära. Jag har glömt bort jaget i ekvationen vilkett lämnar en tomhet ibland som är svår att greppa. Jag känner mig stressad hela tiden och nedbruten. Jag ska jobba på att bli bättre.

På det bättre sidan: Jag hr blivit ödmjukare och mer lyhörd mot mig själv och min omgivning. Därav förmågan att kunna vara självkritisk och se verkligheten för vad den är. Behovet av andras bekräftelse av mig är inte lika stark som innan och behovet av att växa som person är desto starkare. Jag har blivit mer kritisk mot min omgivning och inte lika godtrogen som jag har varit innan. Mitt positiva sätt består och jag älskar fortfaranda att gIMG_8978[1]öra gott för andra.

Jag älskar mitt liv, det liv jag har skapat med en man jag avgudar. Jag älskar oss och det vi som vi är. Ibland måste jag stanna upp och titta på de runt mig, suga in kraften och den energi de ger mig samt använda dem för att kunna ladda om på riktigt. Jag är tacksam för varje sekund jag har med min familj för de ger mig mening på alla sätt och vis. Jag måste bara komma ihåg att unna mig själv en stund för att reflektera och verkligen ladda om.

Min födelsedag firades i vanlig ordning. Vi började men avsmakningmenu på Restaurang Publicó. Maten var väldigt god men servicen hade glömts bort. Har nog sällan blivit så illa bemött på en restaurang som dessutom tar väldigt bra betalt 😦 Från bar personal till serveringen för att avsluta med hovmästarinnan. Klart underkänt. Min födelsedag fick en halv bra start med andra ord.

Men vi avslutade på topp med dans natten lång. Bästa sättet att fira sin födelsedag är med människor man tycker väldigt mycket om för det är den bästa presenten av dem alla. Man tar för givet att ha människor runt sig men det är inte en självklarhet längre. Tack alla er som förgyllde min dag och natt.

IMG_8994[1]

Prinsen fyller 5 år

Så var det dags för min lilla skrIMG_8928utt att bli hela fem år. Tänk vad tiden går fort och så han har vuxit. Vilken stolthet han ger mig denna unge. Minns när jag var gravid med honom och fick GBS. Hur orolig jag var att han skulle dö utan att få uppleva livet och utan att jag fick uppleva honom. Tänk om jag hade vetat vilken unik människa som var där inne, vilken kämpe. Han klarade sig och jag blev kär vid första ögonkastet. Så liten. Jag oroade mig för att han skulle göra entré på min födelsedag men han kom dagen innan. Med enbart lustgast kändes det som att jag skulle spricka i tusen bitar men jag kämpade emot och ut kom han på två värkar. Min perfekta lilla man. Han fyller vårt liv med så mycket glädje varje dag. Jag har aldrig träffat någon så envis som han, en livsnjutare ut i fingerspetsen, en varm person som älskar ända ner till tårna. Jag är så glad över att jag får vara hans mamma och att jag får vara hans vägvisare på livets väg. Jag är så glad att Naomie har en lillebror som hon älskar och hittar på så mycket bus med. Grattis igen min prins, du sätter guldkant på vår vardag. IMG_8915 IMG_8953

Frustrerad

Jag kan inte låta bli att bli frustrerad över föräldrar som sitter med armarna i kors och klagar i smyg när de är missnöjde med deras barns förskola och skola. Vi har precis bytt skola på vår dotter eftersom förra skolan inte var tillräckligt bra. Den skolan var ny, i tillfälliga baracker med ett schema som inte är helt satt. Nu har jag förstått att de har lyckats krapa ihop gymnastik en gång i veckan…. 1 gång i veckan och att det är med nåder denna lektion blir av. Jag blir mörkrädd. i dessa tider med stillasittande barn, där barn är överviktiga innan 5 års ålder, där barn får diabetes så lägger man inte fokus på gymnastiken. Föräldrarna på denna skola är “nöjda” under omständigheterna… SKOJJAR ni med mig. NÖJDA… Det är ett skämt. Jag blir chockad. Helt ärlig så är de bekväma, orkar inte utan skolan får lösa det där bäst det vill. De sitter på möte ut och möte in, de klagar och skriver listor och så fortsätter man titta på problemet. En mamma klagade lite väl mycket och då tyckte de att hon minsan skulle lugna ner sig. “Tänk på pedagogerna som kämpar och kom med en lösning om du inte är nöjd.”

IMG_8877[1]

Men är det verkligen föräldrar som ska komma med hur skolor ska drivas? Vad har vi skolor till då? Nej vi måste agera mycket snabbare. Medans vi väntar på politiker, skolledning mm så går våra barn i halvdana skolor. Vi gamblar med deras skoltid och är det strul dom första åren så är det inte så konstigt att motivationen inte är på topp senare i livet. Om vi låter våra barn gå i skolor som inte fångar upp dem tidigt, som inte får dem att tycka att det är roligt att lära sig, så har de som får dem i gymnasiet en stor utmaning framför sig.

Jag hade turen att gå i fantastiska skolor hela vägen från ettan-nian. Däremot var gymnasiet en stor besvikelse. Men eftersom grund var så bra så tog man sig igenom lärarkaos, dåliga lokaler mm. Idag när jag tittar tillbaka så är det grundskolan jag minns inte gymnasiet. Den tiden är så viktig så tumma inte på den någonsin för dina barns skull.

På min dotters skola är inte lokalerna så sprillans nya och magiska, men de har en fantastisk omgivning, en lärare som är så bra att jag vill börja skolan igen, gymnastik 3 ggr i veckan, läxor som ger mig som förälder insyn i vad min dotter lär sig och hur hon utvecklas och en verksamhet som är trygg där barnen är i fokus.

Det är så en skola ska drivas och vi är så glada över att vi fick in henne där.

Ur vägen förfan

Jag går till Ica dom är där, jag går till tåget dom är där. Vart jag är än går så är dom där, och efter ett tag så ser dom alla likadana ut. Hej hej, tjena tjena. Tittar man ner så har den bild på barn och så huvudet på sned och så ber dom om de mynt man har. DOM DÄR Rumänerna. Det står om dem i tidningarna, de tillhör ligor, de förstör vår vackra stad och vår bild att fattigdom inte finns. De kommer hit och ska roffa åt sig, de är kriminella, dom borde sättas på en buss och fraktas tillbaka… Dom hårda orden är många, liksom osanningarna liksom alla påståenden.

Men stopp. Stanna upp en sekund. Vi vänder på myntet.

Du är en person som föds på en annan plats, där det är fattigt, väldigt fattigt. Finns knappt läkarvård och mitt i denna misär träffar du en person och trots er misär så finner ni lycka hos varandra och ett par barn blir till. Ni hör en berättelse om en plats inte så långt bort där gatorna är rena, där skolorna är fria och där dina barn kan sova tryggt om natten. På denna plats ska du kunna finna lycka.

Du samlar ihop det du äger och har, du tar din respektive och barnen och ni beger er av till detta himmelriket. Det är bara en bussresa eller en båtresa dit. Ni kommer fram och ja det är rent, det är vackert, människorna verkar välmående och här ska ni kunna bli lyckliga. En hållhake dock som ingen sa till er.

Ni måste ha nyckel och ett lösenord. Detta fick ni inte. Det var ingen som sa något. Så nu blir detta himmelrike rena helvetet. Ett ständigt påminnelse om orättvisa, om utanförskap och misslyckande. Ni går från att vara delaktiga i ett fattigt samhälle till fattiga, uteslutna ur ett rikt. Ni väljer det sista som man kan välja, att förlita så på människans godhet. Ni sätter er vid platser som många rör sig på och sträcker ut era händer med hopp om att någon ska se er som en medmänniska och dela med sig av det de har. Ni sitter på samma plats dag ut och dag in och betraktar denna värld som ni inte kan tillhöra. Ni kommer inte in, ni står utanför mitt i.

Detta öde är så tragiskt så det finns inte. Man ser alla dessa människor som sitter i en bubbla och man känner ingen gemenskap med dem. Men vet inte hur man ska hjälpa dem utan det enda som man vet med all säkerhet är att de blir fler och fler. Vid varje butik, köpcentrum mm så står de. År ut och år in. De har inte valt sitt öde, ödet valde dem. I ett samhälle där man konsumerar hela tiden är det tragiskt att man inte kan känna medlidande med de som inget har.

Världen är hård och kalla vinder blåser…. I det kalla glömmer vi bort att alla v7eb12ca0-31cd-4b89-bf49-884083b679d6i kan inom någon sekund bli ett offer av omständigheter. ALLA vi kan hamna på botten. Och det är inte då vi blir lika värde utan detta värde ska vara konstant oavsett var i livet vi befinner oss. Vi måste bli bättre människor om denna planet ska överleva. Skulle det bli krig imorgon så skulla vi alla sida vid sida söka skydd och vem vet kanske är det den där romen som brukar sitta utanför Ica som är nyckeln till din överlevnad.

Fartgalen i 24 timmar, jag…. Självklart.

Jag älskar hastighet, så där jobbigt mycket. Det ska gå fort, riktigt fort så det pirrar i magen. Många tror att jag är en diva som gärna sitter o målar naglarna o bara pratar smink… Inte ett hårstrå får ligIMG_1203ga snett eller gud nåde om jag gick och blev smutsig… så fel de har. Jag älskar att prova nya saker, saker outside my box, som kappsegling… Wow vilken känsla det var när vi fick göra det förra sommaren. Jag hade kunnat vara ute hela helgen trots blåsorna på händerna… Att får göra saker som jag aldrig har gjort förr ger mitt liv så mycket mening. Jag är lite(läs mycket) rädd för vatten om jag ska vara helt ärlig men jag kan ändå inte hålla mig borta riktigt. Så mycket roligt som man kan göra.Sen är jag av inställningen att man ska prova allt minst en gång innan man kan bocka av det. Har denna grej varje gång jag åker över en bro då får jag en känsla av obehag. Har genom åren drömt att jag har suttit i en bil som åkt över en bro som raserat och jag har suttit i en bil som störtat mot det där mörka vattnet. Varje gång samma dröm och jag vaknar alltid precis innan bilen får kontakt med vattnet… Whats that all about.

Hursomhelst så var det dags för årets kick off med jobbet… Vi började med en guidning på en av  Sjöpolisens Stridsbåt 90H båtar…. IMG_8594[1]

Vilken båt… Vilka hästkrafter…. Den motorn… Självklart fick vi en provtur, vi fick se hur de jobbar, navigationssystem mm. Så himla imponerad. Hur jobbar sjöpolisen egentligen? Varför behövs dem när vi har kustbevakning… Jo för dom är så jäkla coola och de är riktiga poliser. Därför. Glömde jag nämna att jag gillar män i uniform… JESUS. Få kvinnor som inte gör det. Men tillbaka till dom där galna 24 timmarna.

Dagen efter vår konferrens på ön Grinda skulle vi hem. Vår skjuts blev lite försenad pga dimma men sen såg jag ett ljus och där stod den. Ribb båten som skulle transportera oss tillbaka. Jag har länge v

IMG_8606[1]

elat åa ribbåt och jag kan informera er om att jag måste ha varit den gladaste resenären de har haft på väldigt länge. Först på med flytdräkt, vantar och mössa. En kall höstdag i Stockholmsskärgård. Sweet. Till min eviga lycka så kom alla stora färjor i hamn också när vi var ute så nog fanns det en och en annan våg att flyga över. Måste erkänna att jag har ont i ryggen fortfarande men det var det värt.

Jag gillar kickoffer som erbjuder mer än det vanliga. Inte nog med att man får umgås med så trevliga kollegor, man får tid att prata om det där som är viktigt. En stund att reflektera och verkligen känna de som man jobbar med dagligen. Man lär känna varandra och förstå den andra i de stunder när man är oense. Mer sånt. Gillar min chef skarpt måste jag säga, han är inte som andra han är lite bättre.

IMG_8631[1]   IMG_8626[1]20150904_085647

Operakällaren Foundation i samarbete med UNICEF 7 september.

IMG_8678[1]I dessa bråda tider så värmer det att få äran att närvara på ett event där man verkligen försöker göra en skillnad på vår planet.

Idag lever runt 663 miljoner människor utan tillgång till rent vatten och alldeles för liten kunskap om hygien. Det är barnen som drabbas värst när vatten och hygien tryter. Varje dag dör omkring 1 000 barn under fem år av diarrésjukdomar. De allra flesta av dessa orsakas av smutsigt vatten och dålig sanitet. Förorenat vatten, dåliga toaletter och brist på kunskap om hygien leder i många fall till diarréer, kolera, tyfus, dysenteri, gulsot, hudsjukdomar, inälvsmaskar och parasiter.

För nionde året rad försöker Operakällarens Foundation bidra till uppbyggnad av brunnar, kunskap i renhållning och helt enkelt underlätta UNICEFs hårda arbete i drabbade områden.

Måndag den 7 september med start kl 07.00 med seminarier till 01.00 (då jag gav upp). Årets upplaga gästades av följande huvudpersoner:

Danny Glover – Världsberömd skådespelare och Unicef AmbassadörIMG_8679[1]

Hans Rosling – Professor i internationell hälsa

Johan Rockström – Professor i Global hållbar utveckling och chef för Stockholm Resilience Centre.

Förutom dessa fantastiska seminarier så var det golf och en bankett med auktion där alla intäkter gick oavkortat till UNICEF. Under dessa nio år har denna foundation hittils samlat in hela 22 miljoner, varav 4,6 miljoner inkom under måndagens event.

Tusen tack Abbe för att du gör detta och fortsätter och kämpar för vår kontinent.

Ingen kan göra allt men tillsammans kan vi göra mycket.

IMG_8701[1]IMG_8744[1]IMG_8699[1]IMG_8712[1]IMG_8695[1]IMG_8703[1]IMG_8700[1]

Läxor i skolan ja eller nej

IMG_8451[1]Min dotter har bytt skola. På hennes gamla skola så hade de som arbetssätt att barnen fick inga läxor, de skulle hinna med det de ska göra under skoltid. Många skolor gör så, varför skicka med läxor hem liksom.

På hennes nya skolor har de 2 läxor i veckan, hon är 7år nu så en matte läxa och en Svenska läxa i veckan , dom har också gympa en dag i veckan, dans en dag och friskis en dag. Jag kan lägga till att hon går i en liten skola som påminner om hur skolor var förr i tiden.

Jag minns min skoltid, jag minns läxor som något roligt (tro det eller ej) och jag minns inte alls att det var jobbigt. Men jag är orolig för utvecklingen med att barn inte redan i tidig ålder lär sig att ta ansvar för sin skolgång. Genom att få göra hemläxor så får man ta ansvar för skolan även när man är hemma, man tar ansvar för sin inlärning. Man lär sig att sitta själv och lära in saker, att få en uppgift och genomföra den utan någon som sitter bredvid och uppmanar eller kollar en hela tiden. Man får en stund att lära sig inhämta kunskap även i andra miljör, man tränar för framtiden. När man börjar gymnasiet så blir detta en utmaning för någon som inte har lärt sig detta tidigt och ännu värre på universitet där man är helt beroende av sin egen diciplin.

Så nej jag tycker att det är en dålig idé att plocka bort hemläxan från skolgången. Det ökar risken för att hemläxan blir något negativt för barnen och inte en självklarthet under studietiden vilkett det är ju äldre man blir.

Hemma hos oss har det nu blivit en rutin. Läxan görs samma dag som vi får den, vi sitter tillsammans och löser uppgifterna. Min lilla skrutt blir så stolt när hon lämnar in sin läxa, hon växer med uppgiften och sakta men säkert börjar hon lägga grund för de verktyg hon kommer att behöva längra fram i sin skolgång. Hon känner att jag är med henne då jag sitter och stöttar och verkligen engagerar mig i hennes läxor plus att det har blivit vår lilla stund att umgås.

Ser bara plus sidor med detta. Man alla mynt har två sidor… Hittar inte den andra sidan ännu dock men det finns säkert en.