Ur vägen förfan


Jag går till Ica dom är där, jag går till tåget dom är där. Vart jag är än går så är dom där, och efter ett tag så ser dom alla likadana ut. Hej hej, tjena tjena. Tittar man ner så har den bild på barn och så huvudet på sned och så ber dom om de mynt man har. DOM DÄR Rumänerna. Det står om dem i tidningarna, de tillhör ligor, de förstör vår vackra stad och vår bild att fattigdom inte finns. De kommer hit och ska roffa åt sig, de är kriminella, dom borde sättas på en buss och fraktas tillbaka… Dom hårda orden är många, liksom osanningarna liksom alla påståenden.

Men stopp. Stanna upp en sekund. Vi vänder på myntet.

Du är en person som föds på en annan plats, där det är fattigt, väldigt fattigt. Finns knappt läkarvård och mitt i denna misär träffar du en person och trots er misär så finner ni lycka hos varandra och ett par barn blir till. Ni hör en berättelse om en plats inte så långt bort där gatorna är rena, där skolorna är fria och där dina barn kan sova tryggt om natten. På denna plats ska du kunna finna lycka.

Du samlar ihop det du äger och har, du tar din respektive och barnen och ni beger er av till detta himmelriket. Det är bara en bussresa eller en båtresa dit. Ni kommer fram och ja det är rent, det är vackert, människorna verkar välmående och här ska ni kunna bli lyckliga. En hållhake dock som ingen sa till er.

Ni måste ha nyckel och ett lösenord. Detta fick ni inte. Det var ingen som sa något. Så nu blir detta himmelrike rena helvetet. Ett ständigt påminnelse om orättvisa, om utanförskap och misslyckande. Ni går från att vara delaktiga i ett fattigt samhälle till fattiga, uteslutna ur ett rikt. Ni väljer det sista som man kan välja, att förlita så på människans godhet. Ni sätter er vid platser som många rör sig på och sträcker ut era händer med hopp om att någon ska se er som en medmänniska och dela med sig av det de har. Ni sitter på samma plats dag ut och dag in och betraktar denna värld som ni inte kan tillhöra. Ni kommer inte in, ni står utanför mitt i.

Detta öde är så tragiskt så det finns inte. Man ser alla dessa människor som sitter i en bubbla och man känner ingen gemenskap med dem. Men vet inte hur man ska hjälpa dem utan det enda som man vet med all säkerhet är att de blir fler och fler. Vid varje butik, köpcentrum mm så står de. År ut och år in. De har inte valt sitt öde, ödet valde dem. I ett samhälle där man konsumerar hela tiden är det tragiskt att man inte kan känna medlidande med de som inget har.

Världen är hård och kalla vinder blåser…. I det kalla glömmer vi bort att alla v7eb12ca0-31cd-4b89-bf49-884083b679d6i kan inom någon sekund bli ett offer av omständigheter. ALLA vi kan hamna på botten. Och det är inte då vi blir lika värde utan detta värde ska vara konstant oavsett var i livet vi befinner oss. Vi måste bli bättre människor om denna planet ska överleva. Skulle det bli krig imorgon så skulla vi alla sida vid sida söka skydd och vem vet kanske är det den där romen som brukar sitta utanför Ica som är nyckeln till din överlevnad.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s